Bara titeln får det att knorra i magen. Jag har lite svårt med självmord. Det har hänt saker i mitt liv som gör att det kan vara otroligt svårt att läsa om det. Eller tanken om det. Eller fascinationen om det. Det händer allt oftare att ungdomslitteratur handlar om psykisk ohälsa.
Ikaros skickar mejl till sju personer och de två som reagerar starkast är Emil och Karim. För Emil handlar det om att rädda Ikaros, vem det nu än må vara. För Karim handlar det om att få följa med. Allt eftersom dagarna tickar på ges fler och fler ledtrådar. Tydligen bor Ikaros någonstans i Stockholm. Emil bor numera i Falun men reser dit där alla andra är. Alla som Ikaros kontaktat försöker först hålla kontakten för att sedan en och en droppa av. Emil och Karim kan inte särskilja sitt liv från Ikaros och båda lämnar sina hem för att leta reda på denna okända person.
Det finns något så tragiskt över Ikaros liv men framförallt över Emil och Karim. Båda två blir nästan maniska i sitt letande och nästan på ett sätt som gör dem minst lika utsatta. Det handlar ju om det hela boken, utsatthet. Psykisk ohälsa är också i fokus en del. Jag gillar Johanna Nilsson men hon får mig alltid att känna så mycket att jag ibland blir trött. Inte på henne men på känslan jag får. Detta är en bra bok men den kräver sin läsare. Den fungerar nog bäst på gymnasiet och jag ska läsa den med mina ettor. Vi får se hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar