Frågan denna vecka är som följer:
Vad är din skämskuddekultur? Vilka böcker sätter du inte upp på läst-listan eller som halvt göms i bokhyllan? Vilka TV-serier kan du absolut inte missa, men som du inte direkt pratar om när andra vill ha tips? Vilka filmer kan du inte låta bli att gilla, trots att du vet att det egentligen finns så mycket ”bättre”? Eller du kanske har en skämskudde-crush på en Hollywood-stjärna eller pop-idol? Ta chansen att befria er från tyngden av skämskudden!
Jag har nu tänkt men det är inget jag skäms för att jag läser, ser eller tycker om. Jag läser det jag gillar och är ganska rak med det. De flesta tycker att jag är ganska så barnslig i mitt läsande men det visar sig att jag har slutat bry mig. Eftersom jag läser allt efter min egen smak skäms jag inte. Jag kan däremot känna mig lite sårad av andra som värderar det jag ser på.
Det samma gäller film. Jag har sett det mesta och när jag fick pikar om att jag sett American Pie slutade jag prata med mina kollegor. Jag har inga problem med att se det mesta men strunta i vad jag ser. Att kommentera och engagera sig i vad andra tycker om är något som andra gör.
Slutsatsen av detta är att jag även gillar TV. Jag ser det jag vill se precis som i övrigt. Däremot har jag valt att inte prata om det i sammanhang där en blir rätt så ifrågasatt. Det gäller att välja vem en pratar med.
Nu låter det ju som om jag skäms men snarare blir jag ledsen av att få höra än det ena, än det andra om mina läs- och filmvanor. Det är inte så roligt att få höra att jag inte är vuxen för att jag gillar fantasy eller ser Disneyfilmer. Så, kanske borde andra lyfta på sina skämskuddar och berätta vilka lik som finns i deras kulturella garderob.
Så sant, så sant. Bort med alla "krav" och förväntningar och lyft på skämskuddarna. :)
SvaraRaderaTråkigt när andra håller på så. Vad är det för fel på Disney? De filmerna brukar ju vara urgulliga!
SvaraRaderaMitt största skäms är väl att jag tycker att serietidningar är kul att läsa.
SvaraRaderaJag är nog också ganska barnslig och har varit i hela mitt liv, till och med då i tonåren när det inte var OK att vara det. En av mina klasskompisar kallade mig rent ut för att vara så barnslig i nian. Då dräpte jag till henne med: Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen. Hon sa aldrig något mer :)
SvaraRaderaDet är ju tur att vissa av oss bejakar vårt inre barn är bara bra tror jag :)
RaderaJa, man kan sluta prata om sina intressen om man bara får fördömanden tillbaka. Men ibland så kan man hitta själsfränder också :-)
SvaraRaderaSant. Jag har en kollega som är som jag :). Älsk på det.
Radera