Här kom han och hans medfångar att arbeta för IG Farben, den fabrik som gjorde zyklon-B till gaskamrarna. Själv arbetade han med att göra syntetisk bensin och gummi under den tid han var i lägret. Han lämnades kvar när lägret tömdes i januari 1945. Tyskarna tog de som var tillräckligt starka för att gå och de sjuka var kvar. Den röda armén drog sig närmare och tyskarna flydde för att rädda livhanken. De 10 dagar som lägret var tomt så lyckades Levi och två andra män att överleva. De letade mat och utnyttjade andras behov för att få mat.
Det är en hemsk bok. Den är kanske från andra överlevares böcker inte så farlig. Många är sjuka, det finns ett visst mått av desperation hos många men de får ändå mat och lever. Om man nu kan kalla det liv. Men det som är hemskt är all hunger och den totala apati de känner för varandra.
Levi skriver på ett torrt objektivt sätt. Här och där går det att märka hans minnen och hans känslor men annars är det en studie av människor. Vad som händer med oss i de mest absurda situationer och att vi är oss själva mest kära. Detta sätt att skriva kan vara lite irriterande för de som läser.
Bra med boken - det är hemskt och jag tycker att det ger en personlig vinkel på allt.
Mindre bra med boken - det objektiva sättet att skriva gör mig lite arg. Har man överlevt detta är det okej att vara arg, att hata.
Intressant med boken - så många i vårt seminarium tyckte att detta var bra och att det är en djup tanke bakom allt. Jag tror att om Levi skrivit boken kanske 20 år senare så hade han skrivit den på ett annat sätt.
Eftersom jag läste om den så var det med andra ögon. Denna gång kanske lite fortare och med mer i bagaget. Den är fortfarande hemsk men jag måste säga att jag idag föredrar Imre Kertész bok. Den är visserligen naiv och på så sätt annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar