Tvillingarna Elsa och Stella är hur lika som helst men olika på andra sätt. De är båda ganska kreativa och konstnärliga och vill gå estet. Så här sista terminen i nian ska det komma en dramapedagog och Stella är helt till sig. Det är inte Elsa. Om Stella är öppen, i centrum och livlig samt spontan är Elsa motsatsen. Hon är lite mer beige som hon tänker om sig själv. Elsa vill inte gärna dela med sig av sina känslor och detta gäller främst känslor för Elliot. De går i samma klass och hon gillar honom så mycket. Det vet ingen person över huvud taget.
När dramapedagogen Vincent har lite för knäppa idéer om att öppna sig och att liksom vara ärliga brister det lite för Elsa. Hon blir både rädd och modig och närmar sig Elliot för första gången. Samtidigt händer det något mellan Stella och Elsa. De hamnar lite på kollisionskurs med varandra. Det är ovanligt och Stella förstår ingenting. Inte så konstigt eftersom Elsa blir arg men förklarar inte varför.
Det är en bra bok om känslor, syskon, kärlek och hur svårt det är att vara sin egen. Speciellt svårt blir det för Elsa som har en tvilling men känner sig i underläge. Ibland tror jag att det hade varit trevligt att få följa Stella också. Jag känner att Elsa är onödigt arg på sin syster. Stella är som hon är men jag tror inte hon ser sig själv som den första, eller originalet som Elsa säger. Där brister boken lite för att det är bara Elsa som vi får lyssna till. Stella som lyfter sin syster, tänker på samma saker, är spontan men ändå väldigt omtänksam borde ju fått lite mer röst. Nu förstår jag det inte var poängen men jag kan bli arg på Elsa. Kanske för att jag är storasyster och känner igen en arg systers omotiverade ilska. Det är ingen som jämför mig med min syster annat än hon själv. Så tror jag det är för Elsa med. Boken är kanonbra och tog bara fyra timmar att läsa. Fungerar nog på högstadiet och gymnasiets första årskurs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar