Att strimla böcker är inte riktigt det arbete som Guylain Vignolles drömde om som barn. Han älskar ju att läsa och räddar några sidor här och där. Det är dessa sidor som han läser på morgontåget varje dag. Guylain har ganska fasta rutiner med att mata sin guldfisk Rouget de Lisle, ringa sin mamma varje torsdag, äta samma sak på morgonen, läsa på tåget, vara uttråkad på jobbet. När ett USB-minne dyker upp med en dagbok börjar han läsa. Det är egentligen det enda han läser.
Guylain hjälper också sin arbetskamrat som blivit av med benen, läser för en grupp pensionärer och letar efter den unga kvinna som skrivit dagboken. Hans rutiner byts ut mot nya.
Jag läste men jag fastnade aldrig. Den ska säkert vara charmig men jag kände inget sådant. En kille som arbetar med att förstöra böcker i flera år känns knappast som passionerad. Någon skrev på en blogg jag läste efter jag var klar med boken att han känns lite som en stalker. Det håller jag med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar