Flickan som lekte med elden

Jag har lyssnat mig igenom del två i Stieg Larssons Millenium-triologi. Jag tycker att det är underbart att lyssna i bilen till och från jobbet. Reine återkommer som uppläsare och har en röst som passar. Det är svårt tror jag att inte försöka dramatisera när man som skådespelare läser men jag tycker att han lyckas rätt så bra med att inte agera allt för mycket. Det är ganska viktigt att man klarar av att lyssna på den som läser. Speciellt när det blir bort emot 20 timmar.

Flickan som lekte med elden handlar om Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist. Titelns namn får en förklaring långt in i boken men den är smart eftersom den kan handla om så många saker. Lisbeth, i alla fall, kommer hem till Sverige efter att i ett år luffat runt i världen och sett sig lite omkring. Hon tog en hel del pengar av Wennerström och skapat sig konton på flera ställen i världen. Via ombud köper hon sig en riktigt fin lägenhet och flyttar in men ger sin gamla till Mimmi, en vän och älskarinna. Salander är hemma i Stockholm men anonymt och avslöjar sig för få människor.

Mikael Blomqvist är inte en av dessa människor. Han däremot funderar över var Lisbeth är men hans tid upptas av ett nytt reportage som Millenium ska publicera. En frilansande journalist, Dag Svensson, har undersökt trafficking i flera år och då framförallt män som köper sexuella tjänster från unga kvinnor. Det är många inflytelserika män som gjort detta och Dag tar kontakt med dem en och en för att verifiera sina källor.

Denna undersökning för åter samman Salander och Blomqvist på ett olyckligt sätt.

Personligen tycker jag att det är lagom att lyssna på Larssons böcker när jag kör bil. Jag behöver inte fokusera på handlingen så mycket. Jag förstår ändå det mesta eftersom vissa saker upprepas och det inte så svårt att förstå vart hän det barkar. Däremot stör jag mig på vissa saker så som att karaktärer som vi känner sedan tidigare måste presenteras lite här och där samt att hela namn används. Kanske är det för att jag hör dem om och om igen som jag stör mig på dem. Nja, vad mer kan jag säga. Den är en helt okej deckare att läsa. Det känns att det fanns en annan plan med denna bok än den första. Framförallt på sättet den slutar.