Året utan sommar; Berättelser från Utöya av Erika Fatland

Det här är nog en av de mest gripande böcker jag läst. Erika Fatland hade en släkting på Utöya och det inleder hon med. Det är de överlevandes berättelser som den här boken handlar om. De som överlevde. De civila som hjälpte till. De i räddningspersonalen som inte förstod. De föräldrar som måste leva med att deras barn är borta.

De som skadades och dödades i centrala Oslo får aldrig utrymme men det är klart. De flera hundra som levde i skräck på en liten ö går inte att jämföra. De hade bara varandra och när de ringde larmcentralen trodde de inte riktigt på dem först. De jagades av en man i polisuniform.

Jag har läst den här med mina treor i svenska och historia. Vi försöker förstå och diskuterar. Det är inte alltid nyanserat i diskussionerna och hur ska man kunna vara det. Mina elever är i samma ålder som ungdomarna på ön. Vi har sett båda filmerna och andra dokumentärer. De har varit chockade och vi har pratat.

Fatlands bok är lätt och ger olika perspektiv. Känslan att det kunde hända igen. Personerna som trodde att polisen gjort en kupp. Mörkret som skrämde efteråt. Civila båtägare som vågade närma sig ön och blev beskjutna. Polisen som fått så mycket kritik. Den stackars förbundssekreteraren som fått stå ut med mycket från både allmänhet och Breivik.

Det är svårt förstå hur någon kan göra så här. Oavsett var eller när ska barn och unga inte vara måltavlor. Barn i Norge eller kurdiska barn ska få vara barn. Jag har gråtit mig igenom den här boken och har du inte läst den rekommenderar jag den starkt.