Anne Elliot är mellandottern till en baronet. Hon lever ett ganska lugnt liv där hennes förtjänster inte är intressanta för fadern sir Walter. Han värdesätter skönhet och framförallt position i samhället. Anne är inte av den sorten men hennes äldre syster, Elizabeth är mycket intresserad i det som är rätt och den yngre systern Mary är också intresserad av klasstillhörighet.
Anne tillbringar rätt mycket tid med den avlidna moderns bästa vän Lady Russell och att ta hand om sin familj. Nu är det så att baroneter inte kan låta sina döttrar ärva utan den närmaste manlige släktingen är arvtagare. Som i de flesta Jane Austen-romaner verkar fäderna vara övertygade om en manlig avkomma så sparsamhet är inte det som värdesätts i familjen. Därför behöver sir Walter hyra ut sitt hus och bosätta sig i Bath ett tag.
Den blivande hyresgästen är amiral och då fungerar det. Det visar sig att den gode amiralens fru är syster till den man som Anne en gång var intresserad av men tackade nej till hans frieri av många skäl. Nu träffas de igen och mötet är allt annat än smärtfritt för Anne.
Jag minns att detta var den första Jane Austen jag läste faktiskt. Den är bra och mer filosoferande i sitt förhållande till kärlek än Förnuft och känsla. Det är nästan 20 år sedan jag läste den men det är fortfarande en njutning att läsa Austen. Som alltid tänker de flesta romantik. Ja, det är sant skulle jag säga men det är mer komplext. Det handlar också om kvinnors utsatthet och betydelsen av att inte vara fattig. Att hamna i fattigdom var närmare för medelklassens unga kvinnor än för männen. Om de inte gifte sig var deras liv beroende arbete. Så, det är också en förklaring till hur den kvinnliga delen av samhället. Att det sedan slutar lyckligt, so what. Har du läst Charles Dickens? Jag har och det slutar också alltid lyckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar