Child 44

Jag är smått förvirrad. Jag gillar historien med ett kallt och bittert Sovjet. Här anger man alla och det finns ingen man kan lita på. Jag ser filmen och tänker på detta:

I en cell i Lubjankafängelset sitter tre män.
”Vad tog de dig för?”
”Jag berättade en vits om Stalin.”
”Vad tog de dig för?”
”Jag lyssnade på en vits om Stalin.”
”Och vad tog de dig för?”, frågar de den tredje.
”Min bäste vän berättade en vits om Stalin och jag funderade på om jag skulle ange honom för att ha berättat den, men innan jag hann bestämma mig hade han angivit mig för att ha lyssnat på den.”

Hur många gånger kan man berätta ett politiskt skämt i Sovjetunionen -Tre: En gång för sin vän, en gång för förhörsledaren vid KGB och en gång för sin cellkamrat.

Ha, ha men det finns en sanning som märks i denna. Den som är mest beredd på att ange kan känna sig lite mer säker. Det är kul att se så många svenska skådespelare i en film och jag tänker att de gör ett bra jobb. Jag tror många har svårt för filmen för den är inte lätt att ta till sig handlingen men på ett plan påminner den mig både om Hungerspelen och Divergent. Vi ser människor som lever i samtida dystopi som anges för att vara en utopi. Det är den starkes värld där inte alla överlever. Eller ens ges förutsättningarna att göra så.