När Evies moster dör ganska hastigt blir Evie ägare till strandcaféet. Det ligger Cornwall och mycket fint vid stranden i en mycket liten by. Först är hon ganska så motstridig. Lämna Oxford och pojkvännen och Saul, pojkvännens lille son som hon älskar så mycket. Men caféet går inte bra och det är strul. Det hela slutar med att pojkvännen gör slut och Evie bosätter sig i mosterns lägenhet och tar hand om caféet. Det är allt annat än lätt. Mest för att många är ganska skeptiska och personalen är rent utsagt dåliga. Med tiden tar det sig och Evie anställer en ny kock. Ed heter han och är helt fantastisk, och två nya servitriser och en bagare som faktiskt kan göra goda saker.
Jag måste säga att jag både tycker om och inte tycker om den här boken. Den är avkopplande och trevlig. Jag behöver inte tänka så mycket och maten låter gott. Undrar om det är en poäng med att det lagas så mycket mat i feel good-romaner. För att mat är tröst och känsla. Eller så är det bara lätt att skriva om. Lucy Dillon älskar ju hundar så varför inte variera sig. Jag skulle lätt köra på bibliotek. Det eller kanske en bokhandel. Böcker i alla fall känns som en schysst miljö.
Personporträtten är ganska så typiska. De har funnits i de flesta romaner sedan urminnestider men alla är inte smickrande. Jag har lite svårt för Evies karaktär. De flesta gånger är det helt okej men ibland går jag igång. Som storasyster blir jag trött på att vi allt framställs som så ordningsamma och duktiga. Ibland vill vi kanske vara vilda vi med. Evie är den vilda lilla systern som får göra som hon vill även om hon lider av det. Skriv tvärtemot då, kanske kunde det vara en nyhet.
Årets sista bok var i alla fall trevlig och underbart avkopplande. Jag rekommenderar den till de flesta som vill läsa något lättsamt och lite trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar