Amir är en pojke som växer under 1970-talet i Afghanistan. Hans pappa, här kallad Baba, är en välbärgad afghan och har tjänstefolk. Amirs bästa vän är Hassan, som lärs upp av sin far att vara en tjänare och får inte gå i skolan. Trots detta älskar han när Amir läser för honom och lär honom nya ord. Dessa pojkar, som bor i samma hushåll men med olika förutsättningar, är otroligt nära varandra och jag minns inte att Amir ens nämner en annan vän.
Amir och Hassan, som alla andra pojkar i Kabul, är med i drakflygartävlingen och den dagen går allt fel. Hassan blir utsatt för ett skamligt brott, enligt islam, och Amir klarar inte av att hjälpa sin vän. Detta äter på Amir och till slut drivs Hassan och hans far bort. Baba och Amir flyr under 1980-talet till USA och där blomstrar Amir. Eller till viss del för det han gjorde mot Hassan försvinner aldrig från hans samvete. Nästan 25 år efter detta får Amir ett brev från en gammal vän och han beger sig tillbaka till Afghanistan.
Jag har hört så mycket gott om boken att jag blev besviken. Amir går omkring och tycker synd om sig själv på ett sätt som är väldigt egocentrerat. Dessutom om alla vuxna nu vet kan de väl prata med barnen. Det beskrivs en machostil som jag suckar åt. Kanske är jag för blasé för att tycka synd om en pojke som antagligen själv blivit utsatt för samma sak. Eller så tycker jag bara att det babblas på och inget händer med Amir. Han är samma person egentligen hela tiden och ändras inte så mycket. Visst, det är en bra bok men levde inte upp till den hausse som legat som en aura kring den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar