Bricken har blivit 20 år. Hon har hand om alla kostkarlar och sin pappa. Samtidigt är hon ängslig för sin vän Sirkka och tänker en del på Natan som försvann. Den dagen hon får veta att han kommit tillbaka blir livet annorlunda. Hon inser att hon är kär och det är besvarat. Fast vägen till lycka är väldigt svår och lång.
Jag kan nog tycka att Bricken, snäll som hon är, är lite dum. Hon lägger väldigt lite skuld på Natan trots att han super. Att man inte kan göra ditt eller datt nykter köper jag inte. Men det är en sida av saken. Jag tycker nog att han inte är riktigt är att lita på. Det känns som om hon letar efter kärlek och tar det hon får. Eller nej, så ska jag inte säga men han känns så yvig men jag vet inte. Så genom boken stör jag mig på detta fast att jag älskar boken. Jag har läst den fort och jag kan inte lägga ifrån mig den. Bra och välskriven. Dock är det dags för Bricken att börja tala med folk eller så vill Olsson visa på hur svårt det var för arbetarkvinnorna.
Som barn till arbetare känner jag igen mig. Arbete är något man ska vara stolt över och se till speglar en själv. Trots att jag är tjänsteman lever detta kvar. Luther kan man säga vad man vill om just detta finns verkligen inpräglat i mig. Arbete är det som andra mäter dig efter på ett sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar