Så, jag grät lite

Nu är det slut. Tio år med Harry är över. Det är inte så att vi gör slut, men det finns inga nya träffar, bara igenkänningens trygghet. Igår kväll var jag och syrran och såg Harry Potter och dödsrelikerna del 2. Eftersom jag läst boken blev jag inte så överraskad som hälften av publiken när vissa saker avslöjades. Repliken, va fan hördes framför och bredvid mig. Jag däremot snyftade rätt hårt just då.

Handlingen är kortfattad den slutliga uppgörelsen mellan Harry och de bra trollkarlarna och Voldemort och hans dödsätare. Det letas horrokruxer och det rids på drakar. Ron får vara smart och Hermoine är för ovanlighetens skull lite handlingsförlamad. Det slutliga slaget - Hogwarths var annars? Kära trollkarlar kommer inte att klara slaget.

Så, vad tyckte jag då? Det var ett värdigt avslut. Det var bra val av handlingar och Snape fick sin plats i rampljuset. Den inre kamp som Harry utkämpar i boken försökte filmskaparna ta med och det gick ganska så bra. Jag tycker att i likhet med boken så var det ett avslut som kändes bra. Vi fick lämna trollkarlsvärlden i viss trygghet om att allt kommer att gå bra. Jag är nöjd med alla åtta filmerna. De har i likhet med böckerna växt och blivit underbar filmhistoria.

Jag måste säga att Alan Rickman äntligen fick visa vilken skådespelare han är. Maggie Smith, älska tanternas tant. Ralph Fiennes som gör att man känner den ensamme Tom Dolder djupt därinne i Voldemort. Radcliffe, Grint och Watson gör det hela bra. De kan verkligen sina karaktärer. Men Helena Bonham-Carter är underbar som helgalen häxa. Så, hur kan man inte vara nöjd och ja, jag grät men inte lika mycket som när jag läste boken.