"Det var en gång en ängel och en djävul som pressade sina händer mot sina hjärtan, och med detta utlöste de apokalypsen."
Chimärer och bastardänglarna går samman. De vill alla ha slut på kriget och störta kejsaren. Samtidigt smider Jael, kejsaren, planer på att invadera jorden. Razgut har förklarat om alla vapen som finns. Helt annorlunda än de svärd som fortfarande används i Eretz. Karou och Akiva måste till jorden för att stoppa honom och hans armé. Problemet är att komma till jorden som en ängel är lite mer lättsmält för människor än att komma som en talande varg med ännu konstigare varelser vid sin sida.
På jorden får också Eliza Jones svårt att inte minnas de levande drömmar hon hade som barn. Där hon drömde om änglar och odjur. Hon åker till en utgrävning där två döda sfinxer har hittats. När hennes identitet avslöjas visar det sig att hon har mer gemensamt med Akiva än någon människa på jorden.
Jag blev lite perplex över slutet. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Samtidigt förstår jag varför det finns en kort novell om Zuzanna och Mik för här glänser de mer än Akiva och Karou. Karou framförallt får mig att bli lite sur. Hon är så ensidigt fokuserad att det blir konstigt. Jag tycker att det är synd att hennes liv på jorden betyder så lite för henne. När änglarna kommer blir fokus i alla fall Eretz fast ingen är där. Kanske är det ett litet monster i henne ändå som tar sig uttryck på andra sätt. Att chimärerna kan väcka sina döda till liv är verkligen onödigt kan jag tycka. Det är som om de går runt på samma individer hela tiden. Vore kanske bättre att skaffa nya. Nu låter jag riktigt besviken och det är jag inte. Jag kände bara att Karou har förändrats så lite och de andra så mycket. En värdig avslutning med en viss öppenhet. Dock är jag fortfarande förvirrad över Önskemånglarens dotter. Den förklaringen gör mig bara trött. Det är inte riktigt vad Karou gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar