Att inse att världen man lever i är experiment är inget som någon drömmer om. Det är också vad som händer i Chicago och kaos utbryter. Evelyn Johnson, Fours mamma, försöker behålla sin tanke om en värld utan falanger och andra försöker motarbeta detta. Tris och Four är några av dem. Istället för att stanna kvar när Tris bror Caleb blir dömd till döden flyr de utanför avgränsningen och kommer till de som övervakar dem.
Okej, nog med handling. Jag är arg och glad och upprörd och jag är glad att Four, Tobias, fick sin egen röst. En sak i taget. Jag är arg för att Tris är lite för självisk för sitt eget bästa. Eller självisk men självupptagen. Hon får veta något om sin divergens och sin mor som gör henne, för att jag inte kommer på ett bättre svenskt ord, reckless.
Jag är glad att Roth valde den väg hon gjorde. Det är modigt gjort att göra så med sin bok. Jag är också glad att hon låter Tris vara den hon är.
Upprörd? Ja, lite för jag tycker att hela staden glöms bort. Christina blir någon sorts glömd individ och förklara Caleb för mig. Jag blir också upprörd över att så mycket ligger på unga människor.Finns det inga normala vuxna. Mer Johanna Reyes åt folket om man säger så.
Glad. Four får vara den andra berättarrösten och jag tänker hur annorlunda boken blivit med fler berättarröster.
Det är en bra avslutning och jag gillar att Veronica Roth gör sin grej. Jag tycker Tris kanske är en ganska så osympatisk människa egentligen. Det finns något där som jag har svårt att alltid förlika mig med.
Jag lyssnade på denna på svenska och de andra har jag lyssnat mig igenom på engelska. Det är en annorlunda upplevelse. Torris har jag lite svårt för. Vem är egentligen inte en torris både då och då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar